Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 2

upp mig af samma orsak som ni pryda era lakejer med guldgaloner — af fafäng.. Och jag underkastade mig allt detta, jag visade mig ödmjuk, rädd, krypande ... för att kunna lefva. Och du, Blanche, huru många gånger har du ej för att få mig att följa din vilja sagt: Du skall göra det eller det, om du fortfarande vill stanna qvar på Courtomicu!. Och jag lydde, jag var ju tvungen att lyda emedan jag ej visste hvart jag skulle taga vägen... Ah! ni ha missbrukat er stillning på alla möjliga sätt; men min tur är kommen !.. . M:me Blanche var till den grad öfverraskad, att det var henne omöjligt att få fram ett enda ord för att afbryta taut Mdie. Men slutligen stammade hon i en knappt begriplig ton: — Jag förstår ej, tant, jag förstår ej. Liksom hennes nicce ögonblicket förut, höjde nu tant Medie på axlarne. — I så fall, yttrade hon långsamt, vill jag säga dig att från det ögonbiick då du gjorde mig till din medbrottsling, bör allt vara gemensemt mellan oss. Jag har haft hältten af faran, jag vill ha halfva nöjet. Om allt blefve upptäckt! ... Tävkor du på det någongång? Ja, och du soker slå bort dessa tankar. Nåväl! jag vill också slå bort dem hos mig... Jag följer er till Paris... M:me Blanche hade nu i någon mån återvunnit sin sjel fbeherrskning. — Och om jag svarade nej? ... utbrast hon med köld. — Du skall ej svara nej. — oOch hvarföre, om jag får fråga? — Emedan ... emedan...