Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 2

Turkiets qvinnor. Vi meddela här en berest författares omdöme i detta ämne, hvilket synes vara vil grundadt på verkliga fakta och således bör läsas med intresse. Turkiets qvinnor! Detta är en fråga, om hvilken mycket nonsens blifvit yttradt, mycken ötverdrift offentliggjord och trodd; och llkväl är den i sin enklaste sanning en lifefråga för ett land, som räknar en stor befolkning, och således äfven för menskligheten. Då vi nämna Turkiets qvinnor, inskränka vi oss emellertid naturligtvis till dess mahomedanska qvinnor; ty de som tillhöra de grekiska, armenianska och bulgariska nationaliteterna stå redan — huru stora reformer, och himlen skall veta att dessa icke äro små, deras ställning må påkalla — på en ståndpunkt, som är bättre emedan den är mera naturlig, och den förbättring i deras vilkor, som erfordras för att lyfta dem till jemnhöjd med deras europeiska systrar, är blott en som går i detalj. Med de mahomedanska qvinnorna är beklagligen förhållandet helt annat. Vår tro är att den mahomedanska lagen, betraktad i dess ursprungliga form och befriad från lokala och speciella sedvänjor, från sedermera tillkomna tillägg och från scheykers och ulemas långsökta kommentarier, ingalunda dömer qvinnorna till en absolut afstängning från deras naturliga sällskap, från män, lika litet som den dömer männen att å sin sida sakna hvad som är skönast och bäst i menskliga samhället, qvinnor. Men detta finna vi faststäldt som bruk och helgadt såsom religion i det ottomaniska Turkiet. Helt visst äro qvinnorna i de mest ortodoxa delarne af mahomedanismens regioner, i Arabien t. ex. (liksom äfven fordom i mahomedanska Spanien, ifall El Makkari säger sanning) ingalunda de afskiljda hjelplösa varelser som de hafva gjorts till i det egentliga Turkiet. Den som skrifver detta har sett dem sitta i öppna butiker och magasiner, än sysseleättande sig med försäljvingen, än pratande lika ogeneradt och gladt som den mest praktiserade franska modiste. Han har äfven sett dem taga plats i mången offentlig divan och blott haltt beslöjade samtala i gästrummet eller medafeh och han har äfven sett dem organisera och leda en karavans marsch. Vi veta att de tillochmed ledt arabiska armåer till slagfältet, uppmuntra till striden och sjelfva deltaga i densamma. Måhända är deua icke bland de mest oqvinliga sysselsättningar som mahomedanska qvinnor tagit sig före. Ånnu råkar man dessutom i Nejed och Yemameh sällskapliga qvinnor, lärda qvinnor, poetiska qvinnor, som likväl på samma gång äro mahomedanska qvinnor af den mest obetviflade ortodoxi. De äro med ett ord sådane som försynen ämnat dem att blitva, en hjelp och ett sällskap för mannen, emedan de icke äro förhindrade från ett sritt och ordnadt umgänge med honom. Men huruvida dessa friare arabiska vanor eller det trångsinta osmaniska bruket är det som mest öfverensstämmer med koranens ursprungliga anda, är ej skäl att undersöka. Mahomet, Moses eller hvilken som helst af de 600,000 profeterna, må ha sagt hvad som helst; men om hans bud icke längre stå i öfvereusstämmelse med tidens förhållanden, om de, fastän lämpliga då de först urgingo, lik vil nu äro till skada — så måste de modifieras eller helt och hållet upphäfvas. Och allt detta kan ske utan att i något afsconde förgripa sig mot hufvudlagen, utan att förfalla till ateism, otro eller någon annan af de farliga katastrofer, som de ortodoxa andlige utan tvitvel skola komma att hota med. Naturligtvis skola mollaler, schecker, imamer och ulemalYer vara redo med sitt non possumus, såsom andra ha varit före dem. Men dessa ord, ehuru mycket vackra och heroiska i och för sig sjelfva, äro blott munväder inför händelsernas makt, och systemer finna ofta icke blott sin räddning utan äfven sin bästa visdom i att imitera lord Byrons Julia: Och sägande jag låter aldrig, lät hon. Vi vilja ej till de turkiska qvinnornas förmån fordra allt hvad nutidens emancipationsdamer skulle fordia. Dessa senare äro lika litet våra favoriter som Zeinab och Fatime. Men vi påstå att om man utestänger qvinnan från all delaktighet al lifvet, al umgänget inom sällskap, med ett ord ifall man törnekar dem verlden och verlden dem, så är detta liksom alla andra onaturliga gerningar ett stort ondt och en orättvisa som faller tillbaka nå dem som beslutat henne. Teka hel