Göteborgsposten – 9 september 1869, sida 2

— Tänker du således angifva mig hos rättvisan? Tant Mödie skakade nekande på hufvudet. — Jag är cj så dum, svarade hon, det skulle vara detsamma som att angifva mig sjelf ... Nej, detta skulle jag ej göra, jag skulle blott omtala alltsammans för din man. Den unga qvipnan darrade. Ingen hotelse kunde förskräcka henne så mycket som denna. — Du skall resa med oss, tant, sade hon, jag lofvar dig det. I mildare ton tillade hon: — Men det var obehöfligt att hota mig. Du har varit på samma gång grym och orättvis, tant. Det kan visst hända att du varit mycket olycklig i vårt hus; men det är ditt eget fel, ensamt ditt. IlIvarföre ingenting säga till o3s?... Alla dina tjenster trodde jag du gjorde of vänskap för mig... Hon smålog tvunget och tillade ytterligare: — Hvad toiletter beträffar, så medgif att det var omöjligt tro utt en så enkel och blygsam qvinna som du är kunde önska sig vackra sådana. Ahl! om jag vetat det! ... Men var lugn, jag skall godtgöra min dumhet... Då den fattiga slägtingen, som nu fått sin önskan uppfylld, framstammade några ursäkter, utropade m:me Blanche: — Låtom oss glömma denna dumma tvist ... Du förlåter mig eller hur? ... Se så, omfamna mig som fordom. Tanten och niccen omfamnade hvarandra verkligen på det ömmaste sätt, liksom två väninnor som ett missförstånd varit nära att skilja åt. —— —