Göteborgsposten – 8 september 1869, sida 2

1— a h e Ae; Jag har för afsigt att göra detta i afseende på ett tal. Jag har med största uppmärksamhet afhört detta sorgliga, bedröfvande och skandalösa tal... (Häftiga rop på ett stort antal bänkar). Markis de Gricourt: Om hvem talar ni? Presidenten: Man bör akta meningarne, men isynnerhet talarne. Prins Napoleon: Det är edra ord som äro skandalösa. Markis de Gricourt: Ja, endast edra ord äro skandalösa. Sågur d Aguesseau: Jag skall genast bevisa riktigheten i det af mig sist använda ordet. Presidenten: Hr Segur dAgucsscan! Ni har ordet för en personlig sak, annars skulle ni icke erhållit det. Gif ej den talare, som ni svarar, anledning till personliga besvär. Sögur dAguesseau. Jag begär att få rättfärdiga det uttryck, som flera at mina kolleger förebrå mig. Det tinnes i sjelfva verket ingenting mera sorgligt, bedröfligt och skandalöst . .. (Nytt afbrott. Stort larm). Markis de Gricourt: Haf i denna sal aktning för kejsarens kusin! Hr Laity. Senaten har med den största uppmärksamhet afhört prinsens tal. Sågur dAgucsscau: Jag aktar alla talares frihet; men man bör äfven hysa aktning för min. Jag upprepar således, och detta är min rättighet, att Jag ej känner något, som mera förtjenar de af mig använda stränga uttrycken, än den utmaning till olydnad mot författningen och lagarne, som ifrån denna tribun utslungats af förste prinsen at blodet. (Ny storm). Quentin-Bauchard. Detta rör ej eder person. Segur dÅguesscau. Mun säge nu, om detta tal icke var sorgligt, bedröfligt och skandalöst. (Ny storm). N Presidenten. Öfvergå till den personliga saKen. Sågur dÅguessean vill åter angripa prinsen, men får ej ordet, : Sjeltva Devienne, senatutskottets föredragande, förklarade prins Napoleon vara en fiende till regeringen. Under det man sålunda i Luxembourgspalatset utfor mot prinsen och visade sig mera kejserlig, än sjellva dynastien, har kejsaren deremot, som låtit för sig uppläsa prinsens tal i dess helhet, olika gänger gifvit sitt bifall till detsamma till känna. QQelle verve il a! utbrast Napoleon III till slut. Han lät ge nom general Fleury säga prinsen, vatt talet högeligen behagat honom och att han gerna skulle vilja tala med honomr. Den officiösa Constitutionnel är förtjust i prinsens tal och yttrar: Detta program är vårt, och det gläder oss att vara i fullkoml:g ölverensstämmelse med en af vår tids mest lysande intelligenta män. Äfven andra otfi ciösa tidningar ansluta sig till prinsens tal. Jemväl den moderata, sjelfständiga pressen förklarar sig med honom ense. ,Så föga sangviniska som vi än äro, vilja och kunna vi likväl å vår sida icke återhålla ett högljudt bifall för de lika kloka som frisinnade ideer, kejsarens kusin har uttalat. Vi återfinna i hans tal flertalet af dem, som vi sjelfva städse försäktat och för hvilka vi måst uthärda de bittraste angrepp af de officiösa. Vi hoppades ännu för nägra månader sedan icke, att dessa ider redan så snart skulle i den höga församlingen finna en tronen så nära stående representant. Helt annat är deremot de öppet eller hemligt republikanska tidningarnes spåk; för dem är prinsens politik en stötesten och förargelseklippa, emedan de naturligtvis icke vilja släppa kejsardömet ut ur den personliga regeringens återvändsgränd. Don yygre linien Bonspartes hufvudman, säger Siöele, i höjer den liberala fanan. Den sranska de: j mokratien känner af erfarenhet, hvad hon har f att vänta af prinsens frisinnade ifver; det skall derför knappast vara nödigt att erinra S om, under hvilka förbehåll man bör upptaga sådana program-tal, som prins Napoleonas. Kortligen, napoleonisterna quand måme äro I förbittrade, och sjelfva senatspresidenten Rouö her har sagt, att han ej ville åter genom: läsa prinsens tal, af fruktan att blodet skall e komma i galla och tvinga honom att besvara det. Den hofsamt liberala delen at den politiskt tänkande besolkningen, således tierspartiet, de parlamentariska och alla, som man annars enats om att kalla orleanister, applådera uppriktigt innehållet af prinsens tal; men 8 talaren sjelf skall göra en falsk slutsats, om ban blott en minut hänger sig åt illusionen, att detta bifall skulle kunna utsträcka sig från de grundsatser, han representerade, äfven till Il hans person. De vela endast allt för väl, att prinsen i grund och botten har något at despotisk demokrat. De egentliga radikala deremot endast håna och bele honom, och det vill nästan synas, som att hans roll är i dessa kretsar så uispelad, att tanken på att i honom se en tronpretendent endast aflockar deras ledare en medlidsam axelryckning och biI ) tande sarkasmer. p Kejsarens ministrar ha med den största 5: harm och ovilja mottagit talet. De ha till la ochmed ett ögonblick velat begära afsked, m hvarför de äfven varit hos kejsaren i S:t Cloud, de men sannolikt förmåtts att afstå från sin fö au resats. Kejsaren, hvars försatiningsförslag af hans be kusin beröfvats hos allmänheten sin nimbus, in måste hålla god min i elakt spel. Prinsen h har gifvit den allmänna menirgen en fingerI st visning, som denna ej skall leu.na obegagnadI K