—————— hennes vilja från det mål hon föresatt sig samma dag Martial besökte henne. Hon spelade för honom en så fullkomlig komedi, att han, rörd nästan ångerfull, återkom fem eller sex gånger och slutligen en afton bad att ej behöfva återvända till Montaignac. Men hvarken glädjen öfver denna triumf eller en ung hustrus nya känslor de första dagarne efter giftermålet blidkade m:me Blanche. Mellan hennes läppar och Martials läppar reste sig ännu, oförsonligt, Mariannes konvulsiviskt sammundragna ansigte. Genom hennes mans återkomst fick hon erfara att hon grymt missräåknat sig. Hon insåg att hon aldrig skulle kunna utöfva minsta inflytande öfver denne man, hvars hjerta var krossadt. Till råga på hennes qval, som redan voro odrägliga, hade han lagt ett nytt ännu mera gnagande än alla de andra. Ea afton då han talade om Mariannes död glömde han sig och bekändo helt öppet att han svurit att hämnas. Han uttryckte sin saknad öfver att Chupin var död, ty han skulle ha erfarit, sade han, en obeskriflig njutning i att pina denne man, att låta honom dö under de grymmaste lidanden, den nedrige giftblandaren. Han uttryckte sig med oerhörd häftighet, med en röst som vibrerade af hans miktiga passion... M:me Blanche frågade sig sjelf hvilket hennes öde