Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 2

lO-:— rarne och polisagenterna återvändt till Montaignac, hade hon stor möda att dölja sin glädje. 2 — Ingenting mer utt frukta, upprepade hon för tant Mådie, ingenting mer! ... Hon undgick verkligen den menskliga rättvisan... Aterstod Guds rittvisa. Nägra veckor förut skulle tanken på Guds rättvisa ha framkallat ett småleende på m:me Blanches läppar. Positiv som hon var, begåfvad med geni efter hvad hon påstod hade hon ansett denna rättvisa som ett skrämskott, uppfunnet för att hålla personer med lätt skrämda samveten inom pligtens gränsor ... Dagen efter sitt brott höjde hon nästan på axlarne vid tanken på den döende Mariannes hotelser . . Hon erinrade sig sin ed, men hon var ej längre böjd för att hålla den. Hon hade öfverlagt och insett för hvilka faror hon skulle utsätta sig genom att efterspana Mariannes barn, — Fadren skall nog återfinvu det, tänkte hon. Hon skulle samma afton få erfara hvad hennes offers hotelser voro värda... Uppgifven af trötthet hade hon mycket tidigt dragit sig tillbaka till sitt rum, och i stället för att lisa som hon brukade, släckte han sitt vaxljus så snart hon lagt sig, sägande för sig sjelf: — Man måste sofva. Men det blef ingen sömn af. Hennes brott framställde sig för hennes tanke i hela sin ryslighet... Hon såg det så att säga dubbelt; hon