Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 2

ä———— Hon tillslöt ögonen, men hon såg det genom ögonlocken ... hon såg det genom lakanen som hon drog öfver sitt hufvud... Det satt der alltid orörligt, hotande, förfärande . . . Det var förgäfves som hon vred och vände sig om på sin bädd, förgäfves som hon gömde sitt hufvud i örongottet ... Först då det dagats fick m:me Blanche litet hvila. Och på samma sätt blef det följande deg och dagen derefter oupphörligt, och hvarje natts förskräckelse ökades af de föregående nätternas förfäran. Men om dagen vid solens ljus återfann hon sitt mod och sin hånfulla skepticism. Då gjorde hon narr af sig sjelf. — Att vara rädd för något som ej finnes sade hon för sig sjelf, är det ej enfaldigt! denna natt skall jag triumfera öfver min löjliga svaghet... Men då qvällen kom greps hon åter af samma förfäran, såg samma syner. Och hon som gjort narr af sin far, som i sitt högmod sett ned på honom med en föraktlig medömkan. Huru många gånger hade hon ej sagt: — Hvilken ömklig man! .. hvilken ömklig hjerna! ... Nu lät hon, efter marquis de Courtomieus exempel, vaxljus brinna hela natten och lade sig ej förrän i dagningen alldeles utmattad. — Månne jag blir vansinnig, äfven jag! ... tänkte hon. (Forts.)