Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 2

kände sig vara i sin säng i Courtomieu, men tyckte sig dock vara dernere i Chonlouincaus hus, ihällande giftet och derefter betraktande dess verkningar, dold i toilettrummet... Hon ansträngde sig, hon uppbjöd hela sin viljekraft för att förjaga dessa förhatliga minnen, då hon trodde sig höra en nyckel gnissla i låset. Hastigt reste hon sig upp mot örongottet. Hon trodde sig då vid det bleka skenet från nattlampan se dörren öppnas, långsamt, ljudlöst... Marianne inträdde . .. Liksom i Borderie voro hennes drag förvridna af den smärta giltet förorsakade henne... Hon nalkades... IIunnen till en fåtölj midtför sängen, satte hou sig... Stora tårar rullade utför hennes: kinder, och hon blickade med en på en gång sorgsen och hotande min... Förgifterskan låg badande i svett under sitt täcke ... För henne var det ej en tom uppenbarelse, det var en förfärande verklighet. Under mer än en minut låg hon till den grad förlamad, att om elden fattat i hennes sängkläder skulle hon ej kunnat hoppa ur sängen. Men hennes natur var ej af det slaget, att hon utan motstånd underkastade sig ett sådant intryck. Hon började resonnera med sig sjelf, helt högt, som om ljudet af hennes röst kunnat lugna henne. — Jag drömmer! sade hon... Kunna de döda återkomma! ... Är jag då ett barn som låter min inbillnings löjliga fantomer uppröra mig!... Hon yttrade detta, men fantomet försvann ej.