Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 1

— s 2—2—k — — uttryck af hans smärta... Hvad som än må hända, skall jag endast få hvad denna varelse försmätt ... Hennes ögon lågade, hon stampade i golfvet med ett obeskrifligt raseri. — Och jag skulle ångra hvad jag gjort, utropade hon. . . aldrig! ... nej aldrig. Den bestörta tant Medie ömsom höjde och sänkte sina I armar ... — Tyst! ... sade hon, saktare! ... jag ber dig! Blanche! man kan höra oss! ... — Om det fordrades att börja ånyo, skulle jag göra sdet, fortfor den unga qvinnan ... Marianne var oskyldig, I hvad rör det mig, jag är hämnad för Martials förolämpningar, ty han fäller tarar och det är nog... Ja, denna dag, i detta ögonblick skulle hon ha börjat igen, hon skulle ha trotsat allt... Men hon greps af ångest då hon erfor att rättvisan börjat anställa efterspaningar. Från Montaignac hade anländt konungens prokurator i och en domare som hörde efter vittnen och ett dussin i personer hörande till polisen anställde de noggrannaste undersökningar. Man talade tillochmed om att från Paris i hemta en af dessa agenter med fint väderkorn, som äro vana att upptäcka de mest listigt dolda spår efter ett brott. Tant Mdie tappade hufvudet och i vissa ögonblick var hennes förskräckelse så synbar, att m:me Blunche blef I orolig deröfver. l — Du skall slutligen förråda oss, tant, sade hon.