Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 1

två medbrottsliga antaga då de tala om sitt brott, ännu ett bevis på att din svartsjuka bedragit sig der nere i Borderie och att... hvad du gjorde var onyttigt. Sådan hade m:me Blanches åsigt varit, men den var det ej mer. Hon skakade på hufvudet och svarade med sin dystraste min: — Det är tvärtom hvad som händt dernere som återför min man till mig. Jag inser-nu alltsammans klart... Det är sannt, Marianne var ej Martials mätress, men Martial älskade henne... Han älskade henne och det motstånd han mötte hade uppdrifvit hans passion ända till vansinne. Det är just för denna varelse han öfvergifvit mig och så länge hon lefvat, skulle han aldrig ens tänkt på mig... Ja, jag inser allt, nu har den bindel fallit som svartsjukan knutit för mina ögon... Allt hvad Martial gjort sedan ett år tillbaka har han gjort för Marianne... Han ville för att förföra henne förvåna henne och ingifva henne beundran ... Hon är död och han älskar henne ännu, ty det är endast för minnet af henne, tant Medie, som han vill återupptaga baron dLscorvals process. Hon tystnade ett ögonblick och återtog derefter i långsammare ton: — Han har ej talat med mig om Marianne, men han vet att hon är död, ty han kom från Borderie och hade gråtit, jag såg det på hans ögon. Hans sinnesrörelse då han återsåg mig, var en återstod af den sinnesrörelse han erfor då han såg henne... Hans ömhet var endast ett