Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 1

En galen hund. Rötmånaden var förbi. Alla de gamla fruntimmer, som vid kaffebordet, i sällskap med hktänkande, för öfrigt i pantalonger klädda personligheter fällt tårar ötver Moppes och Azors oskyldiga lidanden, då dessa icke ögonblickligen kunde nafsa i sig de erbjudna sockerbitarne, kommo öfverens om att det skulle vara ett barbari att längre behålla förordningen om munkorgar för hundar som pryda gatorna med sin närvaro. Men förordningen har ännu ej blifvit upphäfd, och såsom nedanstående torde utvisa, bör man vara tacksam derför, då rabies canina ännu visar sig vara någonting, för hvilket tillochmed en dålig witz till hundens förmån skulle frysa fast på läpparne. I Söndags på eftermiddagen märkte egaren af en stor och stark vindthund, hvilken nästan alltid fått gå utan nosgrimma enär han hade god tillsyn och aldrig tilläts gå ut på gatan utan att vara ledd i band, att djuret började tugga fradga och synbarligen var sjukt. Som en djurläkare bodde midt emot, blef denne efterskickad. Förmodligen i egenskap af ve