Göteborgsposten – 7 september 1869, sida 1

— Ah!... det är mer än jag kan bära. — Lemna då ej ditt rum. — Ja, det vore klokast. — Du skall säga att du är litet illamående, man skall servera dig mat inne på ditt rum. Den fattiga slägtingens ansigte klarnade. — Det blir bäst, medgaf hon, och slog ihop händerna, det blir bäst! Hon var i sjelfva verket förtjust. Att bli betjenad på sitt rum, om morgnarne i sängen och om aftnarne på ett litet bord framför kaminen, det hade länge varit den fattiga slägtingens dröm. Men medlet! ... Två eller tre gånger då hon varit litet illamående, hade hon vågat begära att man skulle bära upp hennes måltider till henne, men man hade helt tvärt vägrat henne detta. — Om tant Medie är hungrig, kan hon stiga ner och sätta sig till bords med oss, hade m:me Blanche svarat Hvad är det för fantasier! . Det var på detta sätt n man behandlade henne i detta slott, der det alltid fanns tio domestiker som ingenting hade att uträtta. Men nu... Alla morgnar, på m:me Blanches uttryckliga befallning, steg kocken upp för att inhemta tant Medies befallningar och han hade endast att för henne läsa upp dagens matsedel samt anteckna de rätter hon tyckte om. Taot Mådie fann det högst angenämt att bli på detta sätt bortklemad. Hon fann samma vällust häri som em