(Införes på begäran.) En liten man med stora förtjenster. Vid Götaelfs stränder, ej långt från Göteborg, livger i romantisk omgifning en plats, hvarest, förutom andra personer, åfven bygger och bor en f. d. landthandlare, numera jordbrukare och tegelbrukspatron. Denne har på senare tider, genom öfvertalande af tvenne possessionater, hrr L. och S., på deras namn i närmaste bankinrättningar fått låna icke så få tusen riksdaler och med dessa, enligt eget förmenande, uppträdt som en hjelpare i nöden för den betryckta allmogen i trakten. Men såsom en god tegelstensfabrikant har hr B. lemnat och de behösvande tyckt sig bekomma stenar i stället för bröd. Då de lånesökande varit tvingade lemna 400 3 och derutöfver (många variationer af räntan förekomma), å framstår hr B:s hjelp på ett ganska egendomligt sätt — det liknar örnens omfamning af det värnlösa villebrådet — ja, såsom en obarmhertighet. Att mot skälig ränta hjelpa sina medmenniskor är lofvärdt, men då girighetens demon framträder i hjelpsamhetens mask på ett så oförsynt sätt som der, och då äregirighet är ett framstående drag i den ifrågavarande mannens karakter, så anser sig ins. göra hr B. en tjenst derigenom att han får framträda för allmänheten. För att få reda på huru hr B:s hjelpsamhet kunnat få den utsträckning den egt, är nödvändigt så något tillbaka i tiden. Den klena skörden under förra året förorsakade att många fingo köpa vårutsäde och till omsättningar och inbetalningar af lån m. m. dyl. saknade kontanter. Då passade hr B. på tillfället och utöfvade sin barmhertighet mot de stackars bönderna, n. b. mot särskildt honorarium af 20 rdr pr 100 i månaden och lite till, utom vanlig ränta jemte andra förbehåll som B. betingade sig, emedan efter hans förmenande ingen annan funnes som kunde anskaffa mynt. Men tiden går så hastigt, isynnerhet då man haft ett lån, och så skedde ätven för våra bönder, som icke passade på förfallodagen. Men procentaren, han var den som icke försummade sig. Genast erhöll bonden genom lagsökning en vänlig påminnelse om liqvid, och hvad var då att göra? Dessa skandalöst dyra penningar hade han nödgats mottaga för att dermed omsätta förfallna banklån, till undvikande af lagsökning; och nu blef sista villan värre än den första. Bonden infinner sig hos patronen, uppgörelse måste ske, gäldenären står framför girigbukens skröpliga lekamen, som omsluter ett rymligt samvete, tigger om ännu en liten tids anstånd. lIIr patron är väl så god och väntar tills nya skörden kommer eller åtminstone till banken i W—g utlånar penningar, då jag der kan få län Men hr B. ler i mjugg mot sitt offer, svär, himlar sig, gestikulerar, ropar och skriker öfver dåliga tider, ondt om penningar; utbrister med sin gamla kända term hvad i Herrans heliga namn skall jag göra? mina björnar sätta åt mig, jag måste hafva penningar eller också kommer länsmannen åt dig och gör utmätning vå kreatur och gården! Dock efter många och långa böner från bondens sida låter hr patronen, ehuru mera sällan, slutligen öfvertala sig att som en vänskapstjenst taga ny revers för den gamla fordran, med tillägg af en liten provision, lika stor om icke störro än förra gången, jemte upprepade påminnelser om återtjenster, sådana som tit. B. tinner för godt framdeles bestämma. Så ungefär framstår hr B., och det synes klart att den lille mannens förtjenster i detta afseende varit stora. Man har ofta hört omtalas procentare och deras nobla handlingssätt, men maken till hr B. tinnes troligen icke många. Men skulle flera sådana välgörare uppstå i små samhällen under missväxtår, då blir landtmannens lott icke afundsvärd. ———————— —