Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 2

— Vi skola ändock lyckas, sade abben, med tid och tålamod vinner man alltid sitt mål... Han hade indelat trakten i ett visst antal zoner, och hvarochen genomsökte dagligen sin, gående från dörr till dörr för att framställa sina spörjsmå!. Men tiden förflöt, efterspaningarne voro fruktlösa och Maurice började förtvifla. — Mitt barn måste ha dött vid födseln... upprepade han. Men abben lugnade honom. — Jag är moraliskt öfvertygad om motsatsen, svarade han. Jag vet bestämdt vid hvilken tid barret blef födt, jog har kunnat sluta mig dertill af tiden för hennes frånvaro från vår mötesplats. Jag har sett henne efter förlossningen, hon var då jemförelsevis glad och amåleende ... Slutsatserna göra sig sjelfva. — Och likväl finnes det ej en vrå i hela trakten som vi ej genomspanat. — Nåväl!... vi få vidga ut cirkeln för våra efterspaningar ... Presten sökte för närvarande framför allt att vinna tid, väl vetande att tiden läker alla sår. Hans tillförsigt, som i början varit stor, hade undergått en egendomlig förändring efter ett svar som han orhöll af en beskedlig qvinna som gick och gällde för att vara en af de bästa accoucheuser i arrondissementet. På de frågor som gjordes denna qvionna, svarade hon, att hon ej hade kännedom om att något oäkta barn blifvit