Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 1

vel, då de fingo höra att Jean Lacheneur tagit anställning vid en komedianttrupp som passerade genom Montaignac. Goda råd hade emellertid ej fattats honom. För att förmå den olycklige unge mannen att återvända till Paris och afsluta sina studier hade herr dEscorval och abbå Midon uppbjudit hela sin vältalighet... Hvarken baronen eller presten behöfde numera dölja sig. Tack vare Martial de Sairmeuse bodde de såsom fordom, den ene i prestgården i Sairmeuse den andre på Escorval. Frikänd af en ny domstol, skullo baronen efter så många pröfningar ha ansett sig lycklig, om ej hans son förorsakat honom den rysligaste oro. Arme Maurice! hans hjerta hade brustit vid det dofva ljudet af de skoflar mull som kastades på Mariannes likkista, och hans lif tycktes endast uppehållas af det hopp han ännu hyste om att återfinna sitt barn. Han hade åtminstone stora skäl att hoppas. Redan säker om abbä Midons mäktiga medverkan, hade han bekännt allt för sin far, han hade anförtrott sig åt korporal Bavois, som nu slagit sig ner på Escorval och dessa tillgifna vänner hade lofvat honom att försöka det omöjliga. MELLERSTA VV VV AR a Det var dock ett svårt företag och Maurices envishet förminskade ytterligare utsigterna till framgång. i I motsats mot Jean satte han sin heder i att bevara den dödas heder, och han hade fordrat att Mariannes namn l aldrig skulle bli uttaladt.