Göteborgsposten – 6 september 1869, sida 1

———6t.——— Denne besynnerlige unge mans uppförande hade gifvit anledning till åtskilliga gissningar. Efter Mariannes död hade han till en början afsagt sig sitt arf. — Jag vill ingenting ha som kommer från Chanlouinean, upprepade han öfverallt, på detta sätt förtalande sin systers minne, liksom han förtalat hennes lif. Men några dagar senare, efter en kort bortovaro, förändrades hans beslut hastigt. Han ej endast antog arfvet, utan gjorde allt för att påskynda formaliteterna. Man kunde tro att han hade för afsigt atf begå någon elak handling och att han bemödade sig att afvända alla misstankar, så ifrig var han att rättfärdiga sitt uppförande och afgifva de mest invecklade förklaringar. Skulle man tro dem, var det ej fråga om honom, han blott rättade sig efter den döende Mariannes vilja; man skulle få se att ej en enda sou af arfvet skulle komma i hans ficka. Hvad som är säkert är att så snart han kommit i besittning deraf, sålde han allt, föga bekymrande sig om priset, blott man betalade honom kontant. Han hade endast tagit undan de möbler som prydde det vackra rummnt i Borderie och dem brände han upp. Man fick veta denna omständighet och ansåg den som höjden af galenskap. — Deu stackars gossen är tokig! var den mening som allmänt uttalades. För dem som ännu tviflade derpå skingrades alla tvif