Göteborgsposten – 2 september 1869, sida 2

— — 1 ——— ———— — Den franska Romanlitteraturen. Konsten att skrifva romaner i Frankrike nådde sitt zenith under Ludvig Filips regering, sedan inspirationen dertill kommit från England med Walter Scotts romaner under bourbonska restaurationen. Före 1830 hade fransmännen få om ens några goda romanförfattare att skryta af, ty allmänheten var ej ännu beredd för romanläsning. Franska litteraturens historia har haft sina tre perioder och passerar nu genom den fjerde. Den första perioden var den poetiska, hvilken började med Villon och slutade med Moliere; den andra var den filosofiska, hvilken uppfyllde adertonde århundradet; den tredje var den romantiska, som började under Carl X och slutade år 1848; den fjerde var den ytliga, som tog sin begynnelse under det andra kejsardömet. Från början af huset Valois regering, då det törst föll adeln in att lära sig läsa, ända till slutet af sjuttonde århundradet, då Ludvig XIV:s glans började blekna bort, voro sonetter och satirer, komedier och tragedier de förnämsta ämnen som sysselsatte dem hvilka läste böcker. I afseende på prosalitteraturen innehöllo de bäst försedda biblioteker hufvudtakligen Montaignes besais, Amyots ötversättning af Plutarchi lefnadsbeskrifningar, Ilistoire des Dames Galantes af Brantöme, Froissarts kronikor och Rabelais arbeten, men utom dessa voro de franska prosaarbetena få och obetydliga. Lärda män skrefvo sina vetenskapliga, teologiska och filosofiska arbeten på latin för att gifva dem en kosmopolitisk spridning bland de vise. Bildningen hade ännu ej genomträngt medelklasserna. Böcker voro dyra — mille de Sartins berusande noveller kostade 12 6cus stycket då de utgåfvos —, så att intetdera af de två väsentliga vilkor under hvilka novellister trifvas — billiga upplagor och en stor läsande publik — funnos för handen. M:lle Sartin ansåg sig sjelf exempellöst lycklig, då trehundra exemplar af en bland hennes noveller såldes inom tvenne år, och hennes rivaler afandades henne som en lycklig qvinna, då hennes förläggare sände henne hundra louisdorer såsom hennes andel i vinsten på försäljningen under tvenne år. Men mot slutet af sjuttonde århundradet började ställningen att förändra sig. De lumpna tvisterna mellan Jansenister och Molenister hade banat väg för författare al den filosofiska skolan. Fransmännen voro så fullkomligt leda vid religiösa tvister, att de började läsa skeptiska arbeten lika begärligt som man förtär en svalkande dryck. Törsten ester detta slags litteratur blef alltmera allmän och brännande. Från Ludvig XV och m:me Pompadour ned till den minste handlande vid Rue S:t Denis läste en hvar Voltaire, Diderot, DAlembert, Montesquieu och Rousseau. Det var då som Encyclopedien utgafs, och hertigen af Richelieu yttrade angående ordtvisten mellan Diderot och Rousseau, att det var en rätt besynnerlig syn att se hela Paris bli upprördt, derför att ett par bläcksuddare, som bodde i fjerde våningen, råkat i gräl. Vid denna tid gingo medelklasserna långt framom aristokratien hvad kunskaper beträffade. Medan adelsmännen slösade bort sin tid och sina penningar i Versailles, lästes Dictionnaire Philosophique , LEsprit des Lois och Coutrat Social i de små salongerna och utsådde de frön som buro frukt i resningen år 1789. Ett tidehvarf, som egnas åt tankeverksamhet och studier, är likväl sällan gynnsamt för diktverk, så att knappt en enda fransk novellist under denna period hade framgång. Diderots, Rousseaus och Voltaires arbeten voro satiriska och filosofiska, betraktades som pamsletter och lästes i denna anda. Denna sakernas ställning varade tills öfverdriften af silosofi, sofism och teoretiserande förvandlade hvarje fransman till en argumenterande vanvetting och ledde nationen först till 1793 års dårskaper och sedermera genom reaktionen till despotismen af år 1800. Vid den tid Napoleon kom till makten var nationen iika uttröttad vid filosofer som den ett århundrade förut varit vid teologerna. De förstnämndas extravaganser hade satt friheten i misskredit, på samma sätt som de sistnämndas orimligheter hade framkallat förakt för religionen. Frankrike hade