Göteborgsposten – 2 september 1869, sida 2

Det klokaste vore ändock, det insåg hon, att vara fullt uppriktig, gifva den fattiga slägtingen tydliga föreskrifter och försöka meddela heune något af den fasthet hon sjelf egde. Sedan den unga qvinnan fattat detta beslut, gick hon rakt på saken... — Nåväl! ... svarade hon, jag var svartsjuk på Murianne, jag trodde hon var Martials mätress, jag var tokig, jag dödade henne!... Hon väntade sig utrop af förtviflan, svimningar — nej. Så inskränkt tant Medie än var hade hon nästan anat alltsammans. För öfrigt hade det förtryck hon under åratal utstått hos henne utsläckt alla ädla känslor och utplånat all moral hos henne. — Ah! min Gud!... utbrast hon i klagande ton, det är förskräckligt... Om man finge veta! ... Hon började gråta hvarken mer eller mindre än hon gjorde dagligen för den minsta småsak. M:me Blanche andades friare. Hon trodde sig med säkerhet kunna räkna på den fattiga slägtingens tystnad och fullkomliga undergifvenhet. Derföre började hon också genast berätta alla detaljerna af det förskräckliga drama som utförts i Borderie. Utan tvifvel gaf hon vika för det behof att utgjuta sitt hjerta, som, starkare än viljan, löser de virsta brottslingars tunga och tvingar dem att tala om sitt brott, tillochmed då de misstro dem åt hvilka de anförtro sig. (Forts.)