——; — ——— —cc—— Han hade ej förr öfverskridit tröskeln än hans snabba blick uppfattade scenen, han bleknade rysligt, men gjorde ej en åtbörd, uppgaf ej ett rop... Mon så stor hans sjelfbeherrskning än var, kunde han ej framstamma en bokstaf och det var med tecken han måste fråga; i det han pekade på Marianne, hvars förvridna anletsdrag han urskiljde i skuggan af sänggardinerna. — Hon har blifvit grymt förgiftad i natt, yttrade abbe Midon. Maurice trädde fram, glömmande prestens förbud... — Hon var ensam, sade han, och utan försvar, jag har endast i två dagar åtnjutit min frihet. Men jag känner namnet på den som låtit arrestera mig i Turin, man har sagt mig det! Martial ryggade instinktlikt tillbaka. — Det är således du, usling!... utropade Maurice, du bekänner således ditt brott, skurk!... Äunu en gång blef abbån medlare; han trädde emellan de båda fienderna, öfvertygad att Martial skulle störta sig på Maurice. Ingalunda. Marquis de Sairmeuse hade återtagit den ironiska och högdragna min som var honom vanlig. Han drog upp ur fickan ett stort konvolut och kastade det på bordet: — Se här, sade kan kallt, hvad jag medförde till fröken Lachencur. Det är först och främst ett lejdebref från hans majestät för herr baron dEscorvals räkning. Han kan nu lemna Poignots gård och begifva sig tillbaka till dEscorval, han är fri, han är räddad; hans dom skall bli