M:mo Blanches förständ var redan rysligt förvirrad då Chupin bar ut henne ur Nariannes rum. Då hon såg den gamle tjufskytten falla, förlorade hon allt sjelfmedvetande ... Men det var bestämdt att tant Mdie denna natt skulle taga sin hämnd för all förfluten missaktning. Dittills knappt tolererad i slottet Courtomieu, förvärfvade hon sig nu rättigheten att för framtiden lefva vördad tillochmed fruktad. Hon som vanligen föll i vanmakt, om en katt i slottet blef trampad på tassen, hon uppgaf nu ej ett rop. Den ytterliga förskräckelsen gaf henne det förtviflade mod som eldar pultroner, hvilka blifvit drifna till det yttersta. Hon grep sin vanmäktiga nitce i armen och dragande, skuffande, bärande henne emellanåt, återförde hon henne till slottet Courtomieu på mindre tid än som åtgått för att begifva sig till Borderie. Klockan slog half ett då de anlände till den lilla trädgårdsport, hvarigenom de utgått... Ingen i slottet hade märkt deras långa bortovaro. Detta berodde på olika omständigheter. Först och främst på de försigtighetsmått som blifvit vidtagna af m:me Blanche. Innan hon gick hade hon förbjudit alla att under hvad förevänning som helst intränga i hennes rum, sålänge hon ej ringde. Dessutom hade marquisens kammartjenare bröllop ; domestikerna hade dinerat bättre än vanligt; de hade sjungit vid desserten och slutligen börjat dansa.