Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 2

IlIans torra ögon hade vansinnets hemska glans. Abbön blef förskräckt. — Om han ej får gråta, är han förlorad, tänkte han. Med en befallande röst yttrade han: — Ni har ej rätt att på detta sätt öfverlemna er åt förtviflan ... yttrade han, ni har ett barn att vårda!... yftrade han, ni har ett barn att vårda! ... Abbens ingifvelse var lycklig. Det minne som för ett ögonblick gifvit Marianne styrka att till och med beherrska döden ryckte Maurice ur hans farliga slöhet. Han spratt till som om han blifvit träffsd af en elektrisk yttrade : — Det är sannt, jag bör lefva. Vårt barn, det är bon ... för mig till det... — Ej nu, Maurice, senare. — Hvar är det?... Säg mig hvar detär? ... — Jag kun ej, jag vet ej... gnista, reste sig upp och En obeskriflig ångest afspeglade sig i Maurices ansigte. — Huru! yttrade han, ni vet det ej, hon har då ej anförtrott det åt er? — Nej... Jag hade upptäckt hemligheten af hennes grossess, och jag är saker på att jag var den ende som anade den... — Den ende! .. men då är vårt barn dödt. kanhända, och om det lefver, hvem skall säga mig hvur det är! — Vi skola utan tvifvel finna någon anteckning som skall tjena oss till ledning.