Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 2

— Hura var det med detder barnet? frågade han i dämpad ton. En flyktig rodnad purprade prestens kinder. — Ni har då hört? svarade han. — Jag har hört att Marianne var Mauricees älskarinna, och att hon har ett barn med honom. Det är således sannt?... Jag ville ej, jag kunde ej tro det! ... Henne som jag ansåg som ett helgon! ... Hennes rena panna och kyska blickar ljögo. Och han Maurice, som var min vän, som var så godt som barn i värt hus!... Hans vänskap var således en masque som han antog för att beröfva oss vär heder!... Han talade i vredgad men diimpad ton, så att Maurice ej kunde höra honom. — Men huru har hon då burit sig åt för att dölja sin grossess, fortfor han ... Ingen i hela trakten har misstänkt den. Och hvar har hon sedan gjort af barnet?... Skulle hon kunnat bli gripen af den blygselns och förgifna fickor till brottet... Kan hon ha dödat sitt barn? ... tt olycksbådande småleende sväfvade på hans tunna läppar. — Om barnet lefver, tillade han liksom för sig sje f, skall jag finna reda på det hvar det än må finnas och Maurice skall bli straffad för sin nedrighet ... Han tystnade; galopperandet af tvenne hästar på stora landsvägen ådrog sig hans och abbe Midons uppmärksamhet. Forfs.y