Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 2

W0W0Aw a C—p—f8—92— bc;OOG——e — ö Den olyckli tryckte händerna mot pannan, som om han hoppats frampressa en idG... — Ni har rätt, stammade han. Då Marianne såg sig i saro, kunde hon cj ha glömt sitt barn .., De som vårdade henne i de sis a ögonblicken ha bort erhålla upplysningar, att meddelas åt mig... Jag vill fråga de personer som vakade öfver henne ... Hvilka äro de? Presten vände på hufvudet. Jag frågar er hvem som var hos henne då hon tertog Maurice. Då abbån ännu teg uppgick ett förfärande ljus för honom. Han förstod orsaken till Mariannes vanställda ansletsdrag. — Hon har blifvit offer för något brott! ... utropade han. Ett vidunder hur funnits som hatat henne till den grad, att han kunnat döda henne! ... Han tystnade för ett ögonblick men återtog derefter: — Om hon dött på detta sätt, är vårt barn kanhända i för alltid förloradt. Och jag som anbefallde henne de strängaste försigtighetsätgärder. Ah! det är en förbannelse. i Han föll tillbaka i fåtöljen utom sig af smärta, glansen i hans ögon bleknade och tårar började rulla från hans ögon. — Han är raddad! tänkte abb6 Midon. Han stod qvar på samma plats, djupt rörd af denna omätliga förtviflan, då han kände någon draga honom i rocken ... Jean Lachencur, hvars ögon lågade, drog in honom i en fönsterfördjupning.