Göteborgsposten – 1 september 1869, sida 1

skall vara idel glädje då den varelse ligger i dödsqvalen långt ifrån mig! Abbå Midon och Jean erforo ett så smärtsamt intryck af hvad de hörde, att Maurice märkte något deraf på deras ansigten. — IIvad fattas er? frågade han helt öfverraskad. De darrade, sänkte sina hufvuden och tego. Den olyckliges förvåning förbyttes då till en ryslig fruktan. ; Han tänkte efter hvilka olyckor som möjligen kunde ha inträffat, — Hvad har då hindt? frågade han; min fu är vildad eller hur? ... min mor har ingenting vidare att önsk i sig, ha ni sagt än att jag skulle vara hos henne ... Det är då Mariannce!... Han tvekade. — Mod, Maurice, mumlade abbå Midon, mod!... Den olycklige vacklade och blef hvitare än väggen, mot hvilken han stödde sig. — Marianne är död! utropade han. Jean Lacheneur och presten iakttogo tystnad. — Död! upprepade han, och cj en stämma har höjts för att underrätta mig derom... Död! ... när? — Denna natt, svarade Jean. — Denna natt! ... upprepade Maurice . . . men da... hon är då ännu här! Ja? ... deruppe... Utan stt vänta på ett svar rusade han mot trap an ... Mauricecs rörelse hade varit lika hastig som tanken . .. huru hindra honom! som är mig dyrbarast