Göteborgsposten – 31 augusti 1869, sida 1

De inträdde tillsammans och det var med alla tecken till den lifligaste vänskap som Maurice och den gamle soldaten tryckte Jean Lacheneurs hand. De hade ej sett hvarandra sedan duellen på heden vid Röche, hvilken aforutits genom soldaternas ankomst, och då de den dagen skildes åt visste de ej om de någonsin skulle återse hvarandra... — Och dock äro vi nu här, upprepade Maurice, och ha ingenting mera att frukta. Aldrig hade den olycklige varit så glad och det var med den mest uppspelta min som han började förklara orsaken till sin långa tystnad. — Tre dagar sedan vi passerat gränsen, berittade han, ankommo korporal Bavois och jag till Turin. Uppriktigt sagdt, det var tid dertill, ty vi voro uppgifna af trötthet. Jag hade tagit in i ett temligen anspråkslöst värdshus, och man hade gifvit oss ett rum med två sängar ... Jag erinrar mig att då vi lade oss sade korporalen till mig: jag är i stånd att sofva två dagar utan afbrott. Jag lofvado mig tolf timmars sömn ... Vi uppgjorde räkningen utan värden, som ni skolen finna... Det var knappt dager följande morgon då vi blefvo väckta af ett starkt bullor ... litt dussin herrar med elakt utseende kammo in i vårt rum och befallde oss häftigt på italienska att kläda oss... Som vi ej voro de starkaste, lydde vi. En timma senare voro vi i fängelse, inneslutna i samma cell. Jag bekänner att våra tankar ej voro de glädtigaste ... AJA