Göteborgsposten – 30 augusti 1869, sida 1

Men Jean skakade på hufvudet. — Om det förefaller er, herr abbt, som jag vore det, så är det emedan ni är okunnig om Martials ursinnigt passion för Marianne... Han ville göra henne till sin ältrinna ... Hon var nog djerf att afslå denna ilra, detta var ett brott som man skulle straffa ... Den dag da herr marquis de Sairmeuse blef öfvertygad om att Lachencurs dotter aldrig skulle tillhöra honom, lät han förgifta henne för att hon ej skulle tillhöra en annan... Hvad man i detta ögonblick kunde ha sagt Jean för att bevisa honom huru dåraktiga hans anklagelser voro skulle ha varit onyttigt: bevis skulle ej ha öfvertygat honom, han skulle ha tillslutit ögonen för sådana. Han ville att det skulle vara så, emedan det passade för hans hat... XÅbbå Midon insag detta sa väl, att han teg. — Arma Marianne, atertog Jean, det är jag som är orsaken till hennes död... Det är ej en manad sedan, herr kyrkoherde, som hon skickade bud till mig och bad tycker mig se henne mig komma och bo hos henne... Jar ännu, jag tycker mig höra hennes ljufva röst som jag aldrig mer skall få höra; hon bad, hon besvor mig att stanna, hon knäföll för mig .. jag vägrade. I hvarje ögonblick afbröts hans ord af snyftningar. — Jag borde vägra, fortfor han, jag borde det, för min heder och äfven, som jag trodde, för hennes ... Gud skall veta att det kostade på mig att motstå hennes böner... Huru många gånger har jag ej i mörkret ströfvat omkring Borderie blott för att få se en skymt af henne... Och denna qväll kom jag ej!...