Göteborgsposten – 30 augusti 1869, sida 1

—— ——— — —2—a Presten genomskädade Jeans skäl för att ej bo i Borderie; det hat som bodde i den olyckliges bröst upplyste I derom, ehuru han ej uttalat ordet hämnd. — I morgon, tänkte abbön, när han blir lugnare, i skall jag resonnera med honom . .. i Då Jean teg, yttrade han: — Vi kunna ej låta den olyckligas lik ligga på detta sätt; hjelp mig, så skola vi lyfta det upp i sängen. Jean darrade från hufvud till fötter, och under tio sckunder stod han tveksam. — Må göra! .. sade han slutltgen... Ingen hade någonsin legat i den säng som den stackars Chanlouineau under sin kärleks illusioner hade bestämt för Marianne. — Den skall vara för henne, sade han, eller ock för ingen. Det var också verkligen hon som första gången låg der, men död. Sedan det smärtsumma värfvet var fullbordadt, sjönk Jean ned i den stora fåtölj, der Marianne uppgifvit sin sista suck, och med hufvudet mellan händerna, med armbägarne stödda mot knäna, satt han lika tyst och orörlig som de bilder af smärtan, hvilka man reser öfver grafvarne. Åbbå Midon hade knäfallit vid hufvudgärden, bedjande Gud om förbarmande och frid i himlen för den som lidit så grymt på jorden ... Men han bad endast med läpparne ... I trots af hans vilja och ansträngningar följde ej tanken orden. Han gjorde sig sjelf den frågan huru Marianne dött...