Göteborgsposten – 28 augusti 1869, sida 2

Från Utlandet. Äfven stora män ba sina svagheter. Skull man tro en tysk vidnings pariserkorresponden så repeterar Napoleon III hvarje dag Molig res le malade imaginaire. Jo, enligt samm utsago, skulle hans kejserl. maj:t hysa en vis rädsla eller oro för att dö, hvilket visserligei skulle vara mindre underligt, — eftersom de Just icke är angenämt att dö bort från al herrligheten, då man är en rik nations mäktig kejsare — men likväl icke synes öfverensstämm: med de principer, som man velat tillskrifv. denne ödets man. Dock, principerna, äfver de mest lifsfriska, vissna lätt bort, om mar saknar ett upphöjdt hjertelags inre solvärme då döden knackar på dörren till det cabinet d. travail, der litvets lampa brinner. Hans vis: är ej behaglig, vare sig att han kommer i en igtig eller i en af krämpor nedbruten gktsjuk patients bleka ma Kallt, tillochmed oartigt blir den ovälkomne gästen derfor ock emottagen. Det franska galanteriet är, hvad donom angår, lika litet tillämpadt i cjelfva Tuileriernas oller S:t Clonds salar som i den räe eskimåens ensliga, trandoftande koja. Förutnämnde korrespondent, hvilken emelertid scynes vara initierad i forhällandena, skrifver: De med kejsarens natur förtrogna lislakarne anse hans willständ ingalunda vara sarigt och tro sig tillochmed kunna förutsäga ett andra antall vid den kallare årstidens intrade, utan att de derför uppställa nagot ogunstigungs prognosikon för den sjukes allmänna vålbefin nande. Kejsaren är dock sjelt ej allud böjt för att bedöma sitt tllstånd så medicinskt obekymradt, och eftersom han har stora plägor att utstå, häångifver han sig icke sällan åt de dystraste farhågor och beskyllar ullochmed sina lakare för att med alsigt vårdslösa honom. IIofvet upptager pligtskyldigast med stort doltagande dylika föreställningar och visar suveränen de oroliga ansigten, som han önskar och hvilka — enlgt honom — omständigheterna kråfva under det att lä karne icke draga i betänkande att förklara Napoleon vara en af de ömtåligaste och kinkigaste patienter de sett. Detia lilla krig mellan lifläkarne och den sjuke föranleder tillochmed då och då tragikomiska scener. Så låt t. ex. Napoleon III nyligen midt i natten kalla den bekante amerikanske tandläkaren svans från Paris till St. Cloud, för att hos honom anföra bittra klagomål öfver den vårdslöshet, hvarmed hans läkare behandlade honom, i det att de tillochmed låtit det gå ända derhän, att han redan känner sig alldeles förlamad i venstra sidan, och till bevis på, att denna at läkarne ej uppmärksammade förlamning redan gjort de största framsteg, visade ban hr Evans en liten förhårdning på venstra sidan i munnen, hvilken (förhårdning) vid närnare efterseende befanns vara ett slags inlammation i tandköttet och på några få timnar athjelptes genom anbragta omslag. När å morgonen kommer, är kejsaren vid bättre nod, om han än, höljd i tjocka pelsar, sittande ramsör en stark eld, erinrar om de stora giktorutna engelska statsmännen, hvilka — såsom dalmerston — kunde oaktadt sin gikt i ännu