Göteborgsposten – 27 augusti 1869, sida 2

sett misstänkta personer ströfva deromkring, att man borde vara sörsigtigare iän någonsin, nu då man kände Martial de Fairmeusees goda afsigter ... Ej utan motstand gat baronen vika. — Ni vill det, kyrkoherde, suckade han, jag lyder... Poignot, min gosse, för mig tillbaka till din far... M:me dd Escorval hade stigit upp på kärran bredvid sin man, presten såg dem aflägsna sig, och då han ej längre hörde ljudet al hjulen, gick han tillbaka till Borderie ... Han hade uppnatt korridoren, då han hörde suckar : och klagoljud frun den dödas rum, hvilka jagade allt hans blod till hans hjerta... Han närmade sig hastigt. Nära Mariannes lik låg en man knäböjande och gret. Det var en helt ung man, klädd i trasor, och uttrycket i hans ansigte, hans ställning, hans snyftningar, allt förrådde den djupaste förtviflan. Hans smärta absorberade så fullkomligt hans själsförmögenheter, att han hvarken mirkte abböns ankomst eller närvaro. Hvem var denne olycklige som på detta sätt vågat intränga i huset? Efter en första blick af häpnad, anade abbön snarare än han igenkände hvem han var. — Jean! ... ropade han med stark röst två gånger, Jean Lacheneur! . I ett hopp var den unge mannen uppe, blek, hotande; vredens låga torkade tärarne i hans ögon.