Göteborgsposten – 27 augusti 1869, sida 1

2——————2————777777— derpå med otåligheten hos en skolgosse som längtar etter ferierna. — Jag qväfs här, upprepade han för sin hustru, jag qväfs!... Hvad tiden är läng!... Skall den välsignade dagen aldrig kommal... Den kom. Från morgonen var man sysselsatt med att sammanföra och inpacka alla de saker som flyktingarne under sin vistelse på Poignots gard lyckats förskasla sig. Slutligen, då mörkret inbrutit, började Poignots son tlyttningen af sakerna. — Allt är i Borderic, sade denne unge man vid sin uterkomst efter sin sista resa dit, fröken Lacheneur ber herr baron medföra god aptit. — Och det skall jag äfven, svarade baronen glädtigt. På gården spände Poignot sjelf sin bästo hiist för den kärra i hvilken herr dEscorval skulle åka. Den hederlige mannen var helt nedstämd öfver de gästers afresa, för hvilkas skull han utsatt sig för så stora faror. Han kände att han skulle sakna dem, att han skulle finna sitt hem ensligt. Han ville ej öfverlåta besväret att i kärran så begvämt som möjligt ordna en god madrass. — Se så!... nu är det tid att afresa! ... suckade han då allt var slutadt. Långsamt steg han uppför trappan till den lilla vinden. Herr dEscorval hade ej tänkt på detta ögonblick. Vid åsynen af den hederlige bonden som närmade sig, rörd af sinnesrörelse, för att siga honom farväl, glömde han allt det välbefinnande som väntade honom på Borderie