Göteborgsposten – 27 augusti 1869, sida 1

X skulle den gamle kyrkoherden i Sairmeuse kunnat trotsa alla sina församlingsbors blickar utan fara att bli igenkiind. Han hade låtit sitt hår och sitt skägg viixa, hans tonsur hade redan försvunnit och bristen på kroppsrörelse hade gjort att han lagt ut betydligt. Han var klädd som bönderna i orten och bar på hufvudet en ofantlig hatt som gick äinda ned på näsan. På flera månader hade han ej känt sig så fri från bekymmer. De hinder som synts honom oöfvervinneliga funnos ej mer. Han tänkte sig baronen i en nära framtid återställd, förklarad oskyldig af opartiska domare och atertagande sitt vanliga lit på dlescorval. Han tänkte sig sjelf såsom sordom i sin prestgård i Sairmeuse ... Endast minnet af Maurice störde hans sinnesfrid. Huru kom det sig att han ej låtit höra af sig? ... — Om det skulle ha händt någon olycka, kunde vi rädda honom, tänkte abben, han har cu dugtig karl med sig, den gamle soldaten som trotsade allt för att komma och gifva oss underrättelser ... Dessa tankar sysselsatte honom så, att han ej märkte att m:me d Escorval stödde sig mer och mer tungt vid hans arm. — Jag blyges för att bekänna det, sade hon slutligen; men jag förmår ej mer, det är så längesedan jag var ute, att jag liksom glömt af att gå... — Lyckligtvis äro vi snart framme, min fru, svarade abben,