Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 2

Förgifterskan närmade sig maskinmessigt, men Maririannes lik spärrade vägen, det fordrades att hoppa öfver det, hon hade ej mod dertill utan drog sig vacklande tillbaka ... Som Chupin ej hyste hennes betänkligheter, klef han öfver den döda kroppen, tog m:me Blanche som ett barn och förde bort henne... Den gamle tjufskytten var idel glädje. Framtiden oroade honom ej mer, nu då m:me Blanche var fastlänkad vid honom genom en kedja, som är fastare än galerslafvarnes, delaktigheten i ett brott. M:me Blanche blef något upplifvad uf den friska luften. — Jag vill gå, sade hon. Chupin släppte henne tjugo steg från huset. Hon crinrade sig nu tant Medie. Den fattiga slägtingen var tillstädes; likt hundarne, som bli qvarlemnade vid dörrarne till de hus i hvilka deras herrar inträda, hade hon sett sin nicce komma ut buren af den gamle tjufskytten, och instinktlikt hade hon följt efter. — Nu är det ej tid till prat, sade Chupin till de i båda qvinnorna; skynda på, jag skall följa er... Han tog m:me Blanche i armen och styrde sin gång I mot lunden. — Aha! Marianne hade ett barn, sade han i det han ! påskyndade sina steg. Hon som ville gälla för ett sådant I helgon. Men hvar f-n hade hon gjort af den lille? ... — Jag skall söka... — Hm!... det är lätt att säga...