Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 1

Det var sålunda ingen utsigt till att m:me Blanchees rop skulle höras af någon. Tant Mådie hörde dem utan tvifvel på sin plats i trädgården, men hon skulle heldre ha låtit backa sig i bitar än gått in. Men det fanns dock någon som dessa rop nådde. Om de båda unga tvinnorna varit i sitt vanliga tillstånd, skulle de kunnat höra buller i trappan, som knakade under tyngden af en man som steg uppför densamma med ljudlösa steg... Det var ej en räddare, ty han visade sig cj. Men om också någon infunnit sig vid m:me Blanchees förtviflade rop, skulle han ha kommit för sent. Marianne insåg fullkomligt att det ej mera fanns något hopp för henne, och att det var dödens kyla som småningom nådde hennes hjerta. Hon kände att lifvet började vika från henne. Och då m:me Blanche tycktes färdig rusa ut för att Söka hjelp, höll hon henne tillbaka med en mild åtbord och yttrade i slocknande ton: — Blanche!... Förgifterskan stannade. — Ropa ej, fortfor Marianne, äfven hon duade henne som fordom, hvad skulle det tjena till! Blif du lugnt qvar, så att jag åtminstone kan sluta i frid... det skall ej dröja länge! — Oh! tala ej så! Du får ej dö, jag vill ej att du dör!.. Om du doge, store Gud! ... hurudant skulle mitt lif bli sedan!