Göteborgsposten – 26 augusti 1869, sida 1

Marianne svarade ej... Giftet fullföljde sitt upplösningsverk ... Men sjelfva det rysliga i belägenheten återgaf m:me Blanche en stråle af förnuft. — Ingenting är förloradt, utropade hon. Det är i denna stora ask här på bordet som jag funnit, som jag tagit — hon vågade ej uttala ordet gift — detta pulver som jag hällat i skålen. Du vet hvad det är för ett pulver, du bör känna till något medel att förtaga dess verkningar ... Marianne skakade sorgset på hufvudet. — Ingenting kan nu mera rädda mig, mumlade hon i knappt hörbar ton; men jag beklagar mig ej. Hvem vet från hvilka olyckor döden kan rädda mig. Jag saknar ej lifvet. Jag har lidit så mycket sedan ett år, jag har varit underkastad så många förödmjukelser, jag har gråtit så mycket . .. Ödet var emot mig... Hon hade i detta ögonblick den klarsynthet som upplyser de döendes sista ögonblick. Hon förstod händelsernas mening. Hon insåg att hon sjelf skapat sitt öde, och att då hon antog den roll af trolöshet och lögn som hennes far pålade henne, hade hon möjliggjort och liksom förberedt de lögner, trolösheter, brott och villfarelser, för hvilka hon slutligen blef offer. Men en tanke uppstod hos henne, så fruktansvärd att den aftvingade henne ett anskri: — Mitt barn!... Samlande all den styrka som ännu återstod henne,