Göteborgsposten – 24 augusti 1869, sida 2

med blåaktiga fläckar, hennes ögon lyste med en egendomlig glans, hennes tänder hackade mot hvarandra . .. Hon släppte snarare än hon lade på bordet de talrickar hon burit upp. — Giftet! .., tänkte m:me Blanche, det börjar göra verkan. Marianne stod framför kaminen, kastande omkring sig förvirrade blickar, som om hon sökt en synlig orsak till hennes obegripliga qval. Maskinmessigt förde hon handen öfver pannan som betäcktes af kallsvett; hennes kikar rördes upp och ner; hennes andedrägt blef flämtande. Plötsligt vacklade hon, förde häftigt händerna till sitt bröst, sjönk ner på en fåtölj och utbrast: — Min Gud! hvad jag lider!... På knä innanför den halföppna dörren, med framsträckt hals, darrande af oro iakttog m:me Blanche verkningarna af det gift hon ihällat. Hon var så nära sitt offer, att hon kunde se pulsslagen på hennes tinningar och ibland tyckte hon sig känna hennes andedrägt, brännande som eld. Marianne låg nu stel och orörlig. Man skulle kunnat tro henne vara död, om ej den beständiga rörelsen af he nes käkar och det djupa rosslandet i hennes hals varit. Men snart öfverfölls hon af en skakning, hennes nerver drogos tillsammans och man hörde hennes tänder skallra . . . Kräkningarne började . . . D (Forts.)