Göteborgsposten – 24 augusti 1869, sida 1

hon på buljongen. Den hade en lindrigt syrlig smak, som dock var alltför omärklig för att uppväcka misstankar... M:me Blanche kände sig lugn. Blott hon nu lyckades smyga sig bort, skulle hon ha hämnats och hon var säker om strafflöshet . . . Redan närmade hon sig dörren, då ljudet af fotsteg i trappan skrämde henne. Två personer stego upp... I vart skulle hon tly, hvar dölja sig? ... Hon blef så häpen, att hon tänkte på att kasta skilen i elden och vänta... : Men nej!... en ressurs återstod henne... toilettrummet... Hon skyndade dit in. M:me Blanche hade väntat så till yttersta ögonblicket, att hon ej vågade stänga dörren efter sig; ett enda knarrande i låset skulle hu förrådt henne .. Hon kunde lyckönska sig, genom den halföppna dörren kunde hon bättre se och höra allt. Marianne återinträdde följd af en ung bonde, som bar ett stort paket. — Ah! se här står min lykta, utropade hon från tröskeln; jag skulle kunnat svära på att jag bar ner den och ställde den på bordet dernere. M:me Blanche darrade. Hon hade ej tänkt på denna omständighet! — Hvar skall jag lägga dessa kläder? frågade den unge bonden. — Här, svarade Marianne. Bonden nedlade sitt paket och drog ett djupt andedrag.