Göteborgsposten – 23 augusti 1869, sida 1

— Jag har brådtom, tant, afbröt m:me Blanche hättigt, och jag väntar på dig. Den fattiga slägtingen var färdig inom ett ögonblick. Man hade nyss lagt marquis de Courtomieu, domestikerna åto sin middag, m:mo Blanche och tant Mådie kunde utan att bli sedda uppnå en liten trädgårdsport som vette utat fältet. — Min Gud! hvart skola vi gå? frågade tant Medie med cen suck. — Det rör dig ej... kom. M:me Blanche gick till Borderie. Hon skulle kunnat taga vägen utefter Oisellefloden, men hon föredrog att gå tvärsöfver slätten, troende sig derigenom vara säkrare att ej möta någon. Qvällen var vacker men mycket mörk och i hvarje ögonblick hejdades de båda qvinnorna af något hinder, en häck eller ett dike. Två gånger tog m:me Blanche miste om rätta kosan. Den stackars tant Medie stötte sig mot stenar och tufvor, klagade och gret emellanåt, men hennes nicce var obeveklig. — Gå på, sade hon, eller lemnar jag dig ensam att söka din väg så godt du kan. Slutligen, efter mer än en timmas marsch, igenkände m:me Blanche Chanlouineaus hus. Hon stannade i den lilla skogsdunge som Chupin kallat lunden. — Äro vi nu framme? frågade tant Mådie. — Ja, men var tyst, blif qvar der du är, jag vill se på något.