Göteborgsposten – 21 augusti 1869, sida 2

Den napoleonska sekularsesten skall bli epokgörande i det franska solkets historia, det må nu gå med Napoleoniderna huru som helst. hvarje fall är den gamla bonapartismen — det Åystemo aultoritaire, som låter våld gå rör rätt i sådana fall, der myndigheten borde inga sig för lagen och tidsandan — död, och det skall ej lyckas Rouher med all havs slugdet och uppväckelseanda att återgilva liket if och kralt. Sjeltva hans galvanisering viäcker ännu blott medlidsamt leende... Amnestien af d. 14 Aug. 1869 är den andra, som Napoleon III utfärdat. Den första utdelade van på sin lyckas middagshöjd, till minne af taliens befrielse från det främmande herravåldet. Hade han törblifvit sitt program från den våren wogen, skulle han icke förslösat möda och pennivgar på att sätta den franska hegemonien i stället för den österrikiska, han skulle då aldrig lockats till Mexico, aldrig kommit i den ställning, der detta för sent reste sig som ett spöke och besvärjelsen med senatsbeslut och amnesti nästan -— ja, man hörde redan: kom mycket för sent! ... Bonapartismen var ej något normalt tillstånd och icke den moderna tidsåldern, den var blott en episod, på sin höjd en period tör ett folk, som stormat alltför våldsamt framåt och upphetsats lill sjeltspåkning. Fransmännen ha måst göra bot i säck och asko första såväl som andra vången; må det tjena det reformerade kejsardömet till lära och varning, att restaurationen och Julikonungadömet gingo under, likasom det första kejsardömet, derför att de sökte sin ira i saker, hvilka voro fjerran från folkets anda och i längden blefvo odrägliga; och må Frankrike städse minnas ej blott sma båda republikers välsignelser och löften, utan äfven