Göteborgsposten – 21 augusti 1869, sida 2

tenhet råder med amnestien, att de Åoförsonliga ej kunna återhålla sitt missnöje. Sjelfva Råveil utbrister med en mine, som har bismak af Westerås saltgurkor: De oförsonliga ha nu ingenting annat att göra, än att upprätta sitt testamente, hvilket skall vara ironi, men mera liknar en grimace, än en pikant parad mot regeringens väl beräknade sint. Glädjen öfver amnestidekretet har varit lika stor i landsorten, som i sjelfva Paris. De enligt detsamma srigifna fångarne i S:t Etienne lemnade fängelset under rop af: Lefve kejsaren! På många ställen i Paris, isynnerhet i de qvarter, der de mindre näringsidkarne och köpmännen äro bosatta, hade man med anledning af dekretet illuminerat. Äfven inom den aristokratiska delen af staden sågs åtskilliga hus rikt upplysta. Ilerrskaperna hade från badorterna insändt befallning om illumineringen. Henri Rochefort, som mottog underrättelsen om amnestien å badorten Ostende, har redan återvändt till Paris, der han skall från d. 1 Sept. utgifva sin bekanta paskilltidning Lantorne. Den oaktadt sin ålder iflige Emile de Girardin, hvars väderkorn i afseende på folkets mening såsom bekant är mycket fint, utbrister i sin tidning LibertG: Ja, det kan man kalla en god, en stor politik! Vi kunna oförbeh ällsamt prisa den; ty den har alltid varit vår. Denna politik, som bedrar ministrarne af d. 17 Juli, förvandlar det misstroende, vi till dem hyste, till förtroende. Amnestien af d. 14 Aup. 1869, vid ivilken de, en för alla och alla för en, knutit sina namn genom att enstämmigt, högtidligen underteckna den och dermed stämpla den som ett gemensamt verk, om hvilket de alla rådgort, står icke — och det skulle varit ett tel — tillbaka för amnestien af d. 16 Ang. 1859, till hvilken den bildar ett värdigt sidostycke. Det är detta, som gör den till en så sror regeringshandling. Huru prisvärd och klok denna handling än är, skall den likväl icke afväpna partierna; ty det ligger i deras natur att aldrig låta afväpna eller besegra sig hvarken genom mildhet eller våldsamhet; men den omger den valde af d. 10 Dec. 1848 med större glans och höjer houom upp fver partierna. Men Frankrike har tvenne grannar, den na en ljum vän, England, den andra en viss fiende, Preussen. Det är af ett oförlikneligt intresse att se minspelet hos dessa båda vittnen till kejsarens senaste liberala handlingar. Times menar, att den frågan innu står öppen, huruvida icke landet skall begagna sina genom de sista förändringarne delvis återvunna frioch rättigheter till herrskarens kullstörtande. Napoleon har ej godvilligt dragit till sig liberala politici, och det har helt säkert kränkt honom, att han genom de sista valen tvingats dertill. Men om folket ej tycker om hans regering, hvad vill let då ha i stället? Hvem kan besvara det spörjsmålet? ... — Daily News begagnar ullfället af Napoleonsfesten till ett hånrullt ingrepp, sägande, att det i Napoleonssfesten endast ser de gamla bonapartistiska traditionernas fullständiga förfall. När religioner försvinna och gudarne sjunka, söka den bortlöende kultens prester och augurer att geom en feberaktig andakt samt ceremoniernas ch festligheternas ihåliga prakt öfvertala sig jolfva, att deras gudar ännu icke dragit bort och att deras tempel ännu icke äro öfvergifna. Må de, som tro på en bättre framtid, betänka, tt då första hundrade årsdagen af Napoleons idelse inbröt, kunde man i Frankrike ej nera finna någon äkta och riktig bonapartist, ned undantag af dynastigrundläggarens familj och kanske äfven hr de Persigny. Den omständigheten står fast, att erfarenheten af det andra kejsardömet med dess landsförvisningar och konskriptioner, dess skatter och lån, dess Solferino i st. f. Austerlitz, Magenta för Wagram, Mexico för Moskwa, och senatsbeslntet af 1869 för acte additionnel af 1815 utrotat sista lvarlefvorna af den gamla fördom, som ännu ör 30 år sedan var mycket stark bland våra srannar. Ingen fransk historieskrifvare, som ;j är dårhusmessig eller bär otficielt livre, kulle kunna nu förgäta, att Napoleon I först ;ch främst icke var fransman, att han eröfade Frankrike, innan han underkastade sig Iuropa, att hans eröfring af Frankrike öfver: erletver honom efter förlusten af de gränser, m han ärfde af republiken, efter tvenne in asioner, som han frammanade och föranled le etc. Såsom läsaren finner, äro de ledande enolska bladen nog taktlösa att, det ena, tramlla, hurusom Napoleon III motvilligt vidta it sina liberala åtgärder, det andra, erinra m Napoleon I:stes fel, vid deras sida stälinde Napoleon III:s. Nu till preussarne. Koln. eit. yttrar med anledning ut den franska manestien: Den napoleonska sekularsesten skall bli pokgörande i det franska folkets historia, det vå nu gå med Napoleoniderna huru som helst. hvarje fall är den gamla bonapartismen — et Åystemo autorilaire, som låter våld gå ir rätt i sådana fall, der myndigheten borde uga sig för lagen och tidsandan — död, och et skall ej lyckas Ronher med all havs sluget och uppväckelseanda att återgilva liket f och kraft. Sjelfva hans galvaniserjng väc