Göteborgsposten – 20 augusti 1869, sida 2

personer som helt visst voro okunniga om det intresse dessa underrättelser hade för mig... — Jag svär er... — Svär ej ... Erkann helt onkelt att ni brustit i nit. Den unga qvinnans ton förrådde en så stark öfvertygelse, att Chupin upphörde att neka och förändrade taktik. Ödmjukt erkände han att han verkligen ej varit nog vaksam; han hade enskilda affärer, den yngste af hans söner hade vrickat en fot, vidare hade han träffat vänner, man hade fört honom med sig till värdshuset, trakterat honom, han hade druckit mer än vanligt, så att... Han talade i en gråtmild ton och afbröt i hvarje ögonblick sin berättelse för att bedyra sin ånger. Hans försäkringar, långt ifrån att lugna m:me Blanche, I endast ökade de misstankar hon fattat. — Helt visst narrar den uslingen mig, tänkte hon. Hon lyssnade med orörligt ansigte, i det hon på honom häftade en fast blick, som om hon hoppats att i djupet af denna mörka själ leta ut sanningen. — Allt det der är godt och väl, Chupin, afbröt hon slutligen, men hvad vill ni nu göra för att reparera er oskicklighet? ... Den gamle tjufskyttens ansigfsuttryck förändrades ännu en gång och i det han låtsade den häftigaste vrede utbrast han: — Hvad jag vill göra! ... åh! man skall få se. Jag skall visa att man ej ostraffadt drager mig vid näsan. Först och främst lemnar jag marquis de Sairmeuse åt sitt öde för att endast sysselsätta mig med den lättfärdiga