Göteborgsposten – 20 augusti 1869, sida 1

till mötesplats, att detta ställe, som uppväckte så grymma minnen hos henne, skulle återväcka något af hennes fordna känslor ... Under det hon följde vägen som ledde till mötesplatsen, sade hon för sig sjelf, att Martial utan tvifvel skulle såra henne med den lättsinniga ton som var honom vanl Men hiri bedrog hon sig. Martial var ytterst upprörd, det märkte hon så förvirrad hon sjelf än var, men han talade ej ett ord till henne utom hvad som rörde baronens sak. Då allt var uppgjordt yttrade han blott i sorgsen ton: — Vi äro ja vänner eller hur? Med knappt hörbar röst svarade hon: — Ja. ig ig ... Detta var allt. Han steg åter upp på sin häst, som en betjent hållit, och återtog i sporrsträck vägen till Montaignac. Flämtande och liksom fastspikad på den plats der hon stod, med kinderna i lågor, upprörd ända till sitt innersta, följde Marianne honom med blicken. — Min Gud! utropade hon, hvilken ovärdig varelse måtte jag ej vara!... Har jag då aldrig älskat Maurice, min man, fadern till mitt barn? Hennes röst darrade ännu af sinnesrörelse då hon för abbe Midon berättade alla detaljerna vid mötet. Men han märkte det cj. Han tänkte endast på herr I Escorvals räddning. — Jag visste väl, yttrade han, att Martial skulle ga in på allt. Jag visste det så säkert, att jag redan låt..