Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 2

Hon kände sig liksom bortförd i en hvirfvel af passioner, hat, hämnd, brott, och en inre röst sade henue att hon skulle bli krossad. Den cirkel af olyckor som omgaf henne blef allt trängre med hvarje dag .. Men andra bekymmer skulle rycka henne från dessa mörka aningar. Samma afton under det hon dukade det lilla bordet i yttersta rummet, hörde hon vid dörren, som var stängd med rigel, liksom prasslet af Papper, som man sticker in i någon springa. Hon såg åt dörren. Man hade smugit att bref under densamma. Djerft och utan tvekan sprang hon att öppna den: ingen fanns der! Det var qväll, hon urskiljde ingenting i mörkret; hon lyssnade, ej ett ljud störde tystnaden. Helt upprörd tog hon upp brefvet, rärmade sig ljuset och betraktade utanskriften. — Marquis de Sairmeuse! stammade hon öfverraskad. Hon hade kännt igen Martials stil. Han skref således, han vågade skrifva till benne!... Mariannes första ingifvelse var att bränna upp detta bref och redan närmade hon det intill ljuset, då minnet af hennes hos Poignot dolda vänner höll henne tillbaka. — För deras skull, tänkte hon, måste jag läsa det... Hon bröt sigillet som bar Sairmeusoska familjevapnet och läste: