Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 1

Courtomieu ha att vänta af mig. Ahll de ha ruinerat, förödmjukat, bragt till förtvitlan och sedermera öfverlemnat åt bödeln vår far, denne redlige och hederlige man som återgifvit den ene sin förmögenhet och räddat den andres lif. Och de tro att allt är slut härmed! Nej, jag finnes srat, dold i skuggan, och jag vakar, jag skall ej nodlägga vapen förrän de båda namnen Sairmeuse och Courtomicu skola släckas i en afgrund af smuts och blod. Man kunde ej misstaga sig på Jean Incheneurs hotelser. De voro ej rredens tomma ingifvelser. Hans allvarliga min, hans dämpade ton, hans automatiska åtbörder förrådde ett sådant hat som räcker en menniskas lifstid. Han lät äfven tydligt nog förstå det då han yttrade: — Utan tvifvel stå medlemmarne af familjerna Sairmeuse och Courtomieu mycket högt, då jag deremot är en högst obetydlig person; men då den hvita trädmasken, som är stor som min nagel, fästar sig vid den ofantliga ekens rötter, dör trädet. Jag har tid för mig, ett hat sådant som mitt lefver i hundra år!... Marianne förstod blott alltför väl att hennes tårar och böner skulle vara vanmäktiga ... Men hon kunde ej, hon borde ej låta sin bror aflägsna sig på detta sätt. Hon sjönk ned på knä och med hopknäppta händer och bönfallande röst yttrade hon: — Jean, jag besvär dig, afstå från dina gudlösa planer... Vid vår mors minne besvär jag dig, afstå ifrån dem! Det är brott du har i sinnet... Han fästade på henne en blick, full af förakt öfver