Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 1

Å Ä 5nn OR Litteratur. Frans Michael Franzäns Samlade Dikter. Örebro, Abr. Bohlin. Denna nya och särdeles prydliga upplaga af den store hädangångne skaldens dikter ligger nu fullständig framför allmänheten, som helt visst skall skynda att tillegna sig detta nya monument öfver minnet af Selmas skald, hvilken på sin tid prisades så högt inom våra landamären och alltid skall framstå som en af vår skaldekonsts yppersta, ty, heter det i hana minnesteckning, hans namn skall ej förgätet varda, med de många, de der förgångna äro, likasom de aldrig hade varit; medan han lefde, hade han ett namn större än andra tusende; och efter hans död blifver honom detsamma namnet. Ännu i dag, då vår litteraturs bearbetare synas ila med brådskande fart hädan och litteraturen sjelf tyckes gå upp i det bildningsarbete som är för vårt folk och vårt tidehvarf epokgörande, kan man ej annorledes än med en känsla af ljuft behag hvila sig i njutningen af de fridsamma skapelser, Franzöns älskliga sångmö bjuder oss. Träflande yttrade ock Samuel Grube i svenska akademien om denne sin föregångare följande, hvilket onekligen på visst sätt visar med fingret på förhållanden, i hvilkas sköte vi sjelfva lefva och hafva vår varelse: ÅSkaldens lyckliga instinkt ledde honom till det medvetande, att menskligheten eger äfven andra intressen att tillfredsställa än sådana, hvilkas strider utkämpas på kabinetternas, nationalförsamlingarnes och slagfaltens tummelplatser, och att den frihet, som icke unnar en fullt harmonisk utveckling åt menniskans alla anlag och full tillfredsställelse åt hennes förnuftiga behof, är en omogen frukt, som man i förtid brådskat att nedskaka från den allmänna odlingens kunskapsträd ... Medan de abstraherande systematici i Frankrike -om bäst voro sysselsatta att upplösa alla traditionens band, gick den blygsamme ynglingen (Franzön) att uppsöka sådana traditionela band, som ingen hvälfning i samhälle och tänkesätt kan upplösa, den må dertill sträfva med huru ätventyrliga hugskott som helst, emedan de äro knutna vid menniskohjertat af den eviga kärleken sjelf och ej kunna slitas utan den menskliga naturens tillintetgörelse. Jag menar de band, som fästa modren vid sitt barns vagga, de band, som förena ynglingen med hans brud, mannen med hans maka, som hopkedja familjen och sammanhålla staten: jig menar den kärlek, som i det obildade medvetandet utgör den menskliga sammanlefnalens medelpunkt, kring hvilken alla de spridda krafterna omsvänga, och som på känslans ståndpunkt ersätter de klyftigaste, de strängaste genomtänkta samhällsteorier. De nu föreliggande sluthäftena 27—30 af verket innehålla skaldens bekanta sorgespel: Drottning Ingierd eller Mordet på Eljaräs; -Gustaf den Tredje med de förste aderton af svenska akademien, samtal i odödligheten d. 5 April 1836; Varianter och Anmärkningar, samt en minnesteckning af A. A. Grafström, hvilken ombesörjt denna på samma gång billiga och praktfulla upplaga, hvilken skall, antaga vi, drifva mången att förnya bekantskapen med en skald, hvars grepp i skaldelyran samklungo med hjertats ädlaste känslor. Sånger från när och fjerran af Victor Emanuel Noren. Lund. Detta lilla häfte sånger af en för oss bittills okänd diktare synes vittna om afgjorda anlag och en redan ganska vacker förmåga öfver formen. Det erotiska elementet är öfvervägande och hela arten litet hiertnupen. Dock yppar sig ibland en friskare anda, och sången om Sjömannen höfves sitt ämne, såsom: AAAA — EEE — — — Nm co.— VX VV