Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 1

höll honom tillbaka vid kläderna, tog han henne i sina armar och tryckte henne mot sitt bröst. — Arma syster, yttrade han, arma, kära Marianne da skall aldrig få veta huru mycket det kostat på mig att vägra din bön, att skiljas vid dig... Men det är nödvändigt. Jag har redan begått en oförsigtighet genom att komma hit. Du vet ej för hvilka faror du skulle vara utsatt, om man misstänkte oss stå i hemligt förstånd med hvarandra. Jag vill att du och Maurice skola vara lugna och lyckliga, att blanda in er i mina strider vore ett brott. När ni bli gifta så tänk någongång på mig, men försök aldrig att återse mig, ej ens att få veta hvad som blifvit af mig. En man sådan som jag bryter med sin familj han strider, triumferar, elller dukar under ensam. Han omfamnade Marianne med ett slags raseri, och då hon ej ville släppa honom ifrån sig, upplyftade han henne, bar henne till en stol och slet sig hästigt ur henneg armar. — Farväl!... ropade han, då du återser mig, skall vår far vara hämnad. Hon reste sig upp för att ännu en gång qvarhålla honom, men för sent. Han hade öppnat dörren och flydde derifrån. — Det är förbi, mumlade den olyckliga, min bror är förlorad. Ingenting skall nn mer kunna hejda honom. Det var blott alltför sannt och Marianne skulle snart få ett bevis derpå. Några dagar senare måste hon i och för några upp.