Göteborgsposten – 19 augusti 1869, sida 1

hvad han ansåg som en ovärdig svaghet; men straxt derefter höjde han på axlarne och yttrade: — Lemnom detta ämne, jag gjorde orätt i att anförtro dig mina förhops ningar ... Låt mig ej ångra att jag kommit hit!... Marianne ville di göra ett annat försök. Hon reste sig upp, tvingade sina läppar till ett småleende och, som om ingenting passerat, bad hon Jean åtminstone bli qvar hos henne denna afton och dela hennes blygsamma sups. — Blif qvar, sade hon, hvad kan det göra dig?... ingentiog. Du gör mig så lycklig derigenom! Eftersom det är sista gången vi se hvarandra under åratal, så bevilja mig några timmar, du skall sedan vara fri. Det är så längesedan vi sågo hvarandra, jag har lidit så mycket, jag har så många saker att säga dig! Jean, min bror, älskar du mig ej mer? ... Vägra mig ej denna afton, som jag på koä ber dig om... Vi skola för en stund glömma allt, vi skola tala om det förflutna, om den tid, då vi voro så lyckliga och sorglösa ... Det skulle ha varit en bronznatur, som kunnat motstå sådana böner; Jean Lacheneurs hjerta veknade, det ryckte i hans anletsdrag, en tår darrade i hans ögonlock ... Marianne såg denna tår, hon trodde att hon lyckats beveka honom, slog ihop sina händer och yttrade: — Ah!... du blir qvar, du blir qvar!... Nej. Jean Lacheneur stålsatte sig mot den rörelse som höll på att få makt med honom och yttrade: — Omöjligt! Då hans syster hängde sig fast vid honom, då hon