Göteborgsposten – 18 augusti 1869, sida 2

— Men tänk också på, min stackars bror, hvilket lif du för! återtog hon hastigt. Hvarföre har du ej kommit hit förr?... Lyckligtvis är du nu här!... Vi skola ej mera lemna hvarandra, eller hur, du skall ej öfvergifva mig, jag har så stort behof af tillgifvenhet och beskydd! ... Du skall bo hos mig... — Det är omöjligt, Marianne. — Hvarföre? .. min Gud! En flyktig rodnad färgade Jean Lacheneurs ihåliga kinder, han syntes obeslutsam, derefter tog han sitt parti: — Emedan, svarade har, jag har rättighet disponera öfver mitt lif, men ej öfver ditt... Vi få ej mera känna hvarandra. Jug förnekar dig i dag för att du en dag skall kunna förneka mig. Ja, jag förnekar dig, dig som är den enda person här i verlden, för hvilken jag hyser tillgifvenhet ... Dina grymmaste fiender ha aldrig förtalat dig så mycket som . .. Han tystnade, tvekade en sckund och tillade: — Jag har gått så långt, att jag helt högt i ett värdshus, der väl femton personer voro inne, yttrade att jag aldrig skulle sätta min fot i ett hus, som blifvit skänkt till dig af Chanlouineau, emedan ... — Jean! ... olycklige! da har sagt detta, du, min bror! ... — Jag har sagt det. Det är nödvändigt att man tror oss, att man vet oss ha för alltid brutit med hvarandra, för att man aldrig, hvad jag än må göra, skall kunna anklaga dig eller Maurice dEscorval för medbrottslighet. Marianne var liksom förstenad.