Göteborgsposten – 18 augusti 1869, sida 1

In redlig man var denne gamle läkare i Vigano, som lemnat allt för att skynda till Mariannes hjelp. Hans sörstånd var öfverlägset liksom han hjerta; han kände lifvet, ty han var en man som hade älskat och lidit, och han hade att tacka denna erfarenhet för två sublima dygder: öfverseende och barmhertighet. För en sådan man var en stunds samtal nog för att genomskåda Marianne. Också gjorde han, under de fjorton dagar han uppehöll sig i Borderie, allt för att lugna denna olyckliga, som anförtrott sig åt honom, lugna henne och återupprätta henne i hennes egna ögon. Lyckades han? Det hoppades han åtminstone. Men så snart han var borta och Marianne var öfverlemnad åt ensamhetens ingifvelser, kunde hon ej bekämpa den dysterhet som mer och mer fick makt öfver henne. Många skulle i hennes ställe ha återvunnit sitt lugn, tillochmed sin lycka. Hade det ej lyckats henne att dölja ett af dessa felsteg som vanligtvis och isynnerhet på landet aldrig kunna döljas? Hvem misstänkte henne, utom kanhända abbe Midon? Ingen, hon var öfvertygad derom, och det var sannt.