Göteborgsposten – 16 augusti 1869, sida 2

Af Chupins hatfulla ton insåg m:me Blanche att hon ej behösde vara förbehällsam. Hon var ännu okunnig om, att mördaren afskyr sitt offer endast derföre att han dödat det. — Ja, svarade hon, det är just om Marianne jag vill tala med er. — Nåväl! ... hon har varit sedd och måste ha begifvit sig i väg med en annan af sina älskare, Maurice dEscorval. — Ni bedrar er... — Nej bevars!... Af hela Lacheneurska familjen, finnes ingen mer qvar här än sonen Jean, som lefver ett vagabondlif ... Dag och natt irrar han omkring i skogarne med bössan på axeln. Han är förfärlig att skåda, mager som ett skelett, med ögon som lysa som glödande kol... Om han någonsin skulle träffa på mig, vore min räkning snart uppgjord ... M:me Blanche hade bleknat ... Det var Jean Lacheneur som skjutit på hennes far . . . hon tviflade ej derpå... — Nåväl! sade hon, jag är säker på att Marianne finns i trakten, sannolikt i Montaignac ... Jag måste ha reda på henne, jag vill det! Försök att upptäcka hennes tillhåll till nästa Måndag, då vi åter träffas här. — Jag skall försöka, svarade Chupin. Han försökte verkligen och med ifver; han använde hela sin skicklighet, men förgäfves. Först och främst verkada de försigtighetsmått hän ansåg sig nödgas vidtaga mot Balstain och Jean Lacheneur hämmande på hans åtgöranden. För det andra skulle in