Göteborgsposten – 16 augusti 1869, sida 1

lät skära halsen af honom. Det är orsaken till att jag återsett honom. Jag måste bli återförenad med honom, har han sagt mig, jag är on död man!. Han föll tillbaka på sina örongott, drog täcket öfver sitt hufvud och förblef på detta sätt stel och orörlig, så att man verkligen skulle kunnat tro honom vara ett lik, hrars drag obestämdt aftecknade sig på täcket. Stumma af sasa vexlade domestikerna vältaliga blickar. De kunde ej fatta så mycken nedrighet. Huru skulle de kunnat tro att herr de Courtomieu ej förlåtit Lachencur för att denne räddat hans lif? Så var det emellertid!... Endast m:me Blanche bibehöll sin sinnesnärvaro midtibland dessa förvirrade menniskor. Hon gjorde ett tecken åt herr de Courtomieus kammartjenare att närma sig och yttrade med låg röst: — Det är omöjligt att man kan ha skjutit på min far. — Jag ber er om förlåtelse, min fröken, men han har. tillochmed varit nära att bli dödad. — Huru vet ni det? — Då jag afklädde herr marquisen, märkte jag att han i hufvudet hade en skråma som blödde... Jag undersökte genast hans hufvudbonad och fann två hål som ej kunnat åstadkommas af annat än hagel. Kammartjenaren var långt mera upprörd än den unga damen. — Man skulle således ha försökt att mörda min far, mumlade hon, och hans förskräckelse dervid kan ha förorsakat detta anfall af vansinne... Huru få veta hvem som begått detta brott?